Balans!?
En av mina största fasor med att skaffa ett syskon till
till Emilia var att jag skulle tappa viktig tid med henne och missa lite av vad som händer i hennes värld och hur skulle jag kunna dela på min oändliga kärlek till henne med ett annat barn utan att hon fick mindre!?
Och ja allting känns annorlunda och hon har varit ledsen många gånger pga att hon har fått vänta på kramar och tröst som tex när hon ramlat och slagit sig och jag har ammat eller haft brossan på skötbordet,blicken jag får av henne när jag måste höja rösten och be henne vänta när jag håller i lillebror är så hjärtskärande......jag kan riktigt se hur jag krossar hennes hjärta ibland :(
Summan av detta blir att hon blir en trotsig småelak liten tonåring och jag börjar genast misstänka att någon har bytt ut min unge mot en ifrån ett annat universum!!!
Så fort vi har hamnat fel så har jag varit noga med att ge henne extra egentid med mig då vi har gosat,ritat,lekt eller läst böcker,jag har lagt mig i hennes säng och sovit bredvid henne många nätter för att få tillbaka hennes inre trygghet så att jag kan få tillbaka min goa,snälla unge och det har fungerat bra och balansen blir alltid återfunnen!
Men som hon älskar sin lillebror,jösses han går före oss i alla väder alla dagar i veckan :)
Så är det även med deras stora syskon,trots att dom inte bor hos oss på heltid så tar det 0,0001 sekund för alla 4 syskon att knyta ihop sig så att det känns som om dom aldrig var ifrån varandra och så hamnar jag och Johnny på 5e och 6e plats i hierarkin!!!
Nu lite längre in i allt det nya med att ha 2 små så inser jag att det är egoistiskt av mig att tro att jag inte ska behöva missa något utan att dela henne med resten av världen som tex pappan,mormor eller förskola men trots mina nya insikter så blev jag ledsen idag när jag upptäckte att hon kunde rita kroppar på gubbarna och skriva bokstäverna i sitt namn......
NÄR LÄRDE HON SIG DET???!!!!
